Och på tåget hem från en studentresa så vet jag redan allting. Sverige rusar förbi utanför fönstret och sommarkvällen är på vissa vis så jävla vacker. När jag kliver av i min hemstad så känner jag ingenting. Jag försöker att bara andas in syrenerna då jag går upp mot södermalm från tågstationen. Och så står han där. Pojken i dom mörka lockarna som jag spenderat dom två senaste åren av mitt liv med. Han står där med mina kläder i påsar och på sätt och vis så vet vi båda två. Och på så många vis så är det redan slut. I månader så har vi förberett oss på kraschen. Det har varit trasigt och fult och vi har trampat ner oss i smutsen. Vi har försökt att förändra varandra, vi har försökt styra åt fel håll och vi har glömt bort allt det där vi lovade att aldrig glömma. Ingen av oss kan sätta fingret på var vi gick sönder. Men han är min bästa vän i hela världen. Och när vi sätter oss på en bänk i sommarnatten så förstår vi att det är slut. Vi avslutar vårt kapitel tillsammans. Han har ett visst allvar i dom gröna ögonen och även om det var jag som satte den här iden i hans omloppsbana så hör jag mitt eget hjärta krossas innanför kläderna.
För när vi gör slut så gör vi slut på allting. Vi gör slut med våra gymnasieår. Vi tappar på sätt och vis varandras vänner och vi tappar det vi kallat oss. Vi vet båda två att vi tappade bort varandra för länge sen. Men vi har hållit fast krampaktigt. Vi har svettats, gråtit och skrikit för att det här inte ska hända. Men när det väl händer så vet jag hela vägen in i ryggraden att det är det enda rätta. Han ska flytta, och det ska ju jag med. Men vi ska inte åt samma håll. Inte på ett endaste plan. Och när vi ställer oss upp från bänken så är jag halv. Han har varit min endaste trygghet. Han har torkar mina tårar och räddat mitt liv. Han har fixat mig. Han har byggt upp mig. Han har fått mig att våga. Han har fått mig att andas. Men vi är inte rätt. Inte nu. Och sen så går han med mig en bit på vägen. Och vi skiljs åt i ett gatuhörn. Vi omfamnar varandra och jag har tårarna i ögonen. Jag säger att jag älskar honom. Och han älskar mig tillbaka. Sen så vinkar jag då han försvinner ur mitt liv.
Och så lätt tar vi slut. Jag bär mitt liv i påsar hem till min mammas lägenhet och röker alldeles för många cigaretter. Mina vänner kramar mig hårt och jag ångrar mig inte en endaste gång. En vecka efter det så tar jag studenten. Och när jag står med den vita mössan på huvudet så står han inte för att gratulera mig. Jag har bett honom att inte dyka upp. Men då han inte ringer så gör det ändå ont. Jag promenerar runt på gator och försöker hitta mig själv. För jag vet inte vem jag är. Och jag vet inte var jag ska. Jag vet inte vad som kommer att hända. Och jag är ensam för första gången på åratal. Och kanske så behöver jag vara ensam så jävla mycket. Och nu när sommaren kommer så försvinner jag. Imorgon så lämnar jag bort min dator. Och sen snart så drar jag. Vart jag ska är på vissa vis ett litet mysterium för även mig. Men jag har bestämt mig för att livet börjar nu. Och då jag blundar hårt så är jag redo. För i slutet av dagen så handlar det inte om den här bloggen, eller att vara populär, eller att ha ett lyckat förhållande, eller att veta vem man är. Jag tror att det är okej att inte veta vem man är just nu. Och då jag loggar ut från internet idag så låter jag mig själv försvinna. Jag tänker tillåta det hela. Jag tänker förlora mig i det här vi kallar livet. Jag tänker chansa och ramla och kliva upp igen. Och då och då så kanske det dyker upp någonting här. Men jag måste bara hitta igen mig först. Och kanske så måste ni också våga låta det hela börja. Och kanske så möter du mig på ett proppat dansgolv i en främmande stad. Kanske så dansar jag med glitter i ögonen. Kanske så hittar jag någonstans därute precis det jag letar efter. Eller så har jag redan funnit det. Farväl för en stund. Allt handlar om att våga.
